effacer mon existence;

Kapitel 5: Drömmaskinen

(Kompletterande koncept för residensansökan)

Varje natt kollapsar ett system. Kroppen faller i sömn, medvetandet börjar rendera.

Inuti drömmen är allt möjligt och därför instabilt — en perfekt simulering som inte behöver någon apparat.

När drömmaren vaknar startar en annan maskin: den virtuella världen, en programmerad hallucination som utger sig för att vara fysisk.

Senare somnar samma drömmare igen, och en annan arkitektur reser sig.

Lagren roterar i oändlighet: dröm → simulering → vaken värld → dröm igen.

Kontinuiteten går förlorad, men förnimmelsen förblir intakt.

Drömmaskinen är ingen teknik; den är ett filosofiskt experiment som genomförs genom konst.

Varje lager av perception är en scenografi byggd av entropi — möjligheter som kollapsar till tillfällig koherens.

I mitt arbete bygger I installationer och bilder som efterliknar denna rörelse:

skärmar flimrar, ljudslingor faller sönder, inspelade gester upprepas tills de glömmer sitt ursprung.

Betraktarna träder in i en slinga där gränsen mellan inre och yttre löses upp,

tills själva utställningsrummet börjar kännas som en klardröm som vägrar ta slut.

Syftet är inte att definiera vad som är verkligt utan att blottlägga hur ”verklighetskänsla” genereras.

När en betraktare inte kan avgöra om hen befinner sig inuti en simulering eller bara betraktar en,

lyckas konstverket: det har återskapat samma entropiska förvirring som styr medvetandet.

Verket blir en spegel av kognitionen — en levande återkopplingskrets mellan observatören och det observerade.

I Drömmaskinen är konstnären både subjekt och system.

Min uppgift är att skapa miljöer där observation blir deltagande,

där varje perceptionskollaps präglar ett ögonblick av koherens —

en flyktig medvetenhetens valuta som cirkulerar mellan dröm, skärm och hud.