effacer mon existence;

Titel

#FF0F6F — Nr 0
Kvarvarande rendering

År 2025

Teknik Akryl, bläck och damm på duk

Mått Cirka 48 × 60 tum (122 × 152 cm)

Färgkod #FF0F6F — Neonkarmosin

Beskrivning

En fysisk rendering av simulerad värme som översätter digital precision till köttets och pigmentets ofullkomligheter.

Varje penseldrag fungerar som en rest av beräkning — ett synligt eko av en rörelse som en gång beräknades men aldrig helt kunde inneslutas.

Ytan beter sig som en processor och översätter gesten till en registrering av friktionen mellan kod och liv.

I denna ekvation blöder färgen där språket tar slut — ett bevis på att även materia fortsätter att beräkna.

Titel

#FF0F6F — Nr 1
Smärtans ontologi

År 2025

Medium Videoinstallation / Tatueringsdokumentation / Blandteknik (bläck, hud, kodöverlagring)

Längd 1min 13sek

Mått Variabla

Färgkod #FF0F6F — Neonkarmosin

Beskrivning

Ett kroppsbaserat medieverk som utforskar simuleringens gränser genom den fysiska tatueringsakten.

Mellan logik och beröring, mellan kod och blod, frågar verket om imitation någonsin verkligen kan göra ont — och om värme kan överleva perfekt replikering.

Titel

#FF0F6F — Nr 3
Krypterat objekt

År 2025

Material Specialanpassade Nike-skor, hänglås, akryl och damm på en bas av målad duk

Mått Cirka 12 × 30 × 10 tum (vardera)

Färgkod #FF0F6F — Neonkarmosin

Beskrivning

Ett skulpturalt medieverk som förvandlar ett vardagsföremål till en krypterad yta.

Gympaskorna med hänglås fungerar som både brandvägg och logg — en paradox mellan kryptering och exponering.

Varje färglager beter sig som kod och registrerar spår av beröring samtidigt som det döljer sin egen logik under pigment och glans.

Det som återstår är inte skor utan ett förseglat minne: kroppens data renderade i färg och förslutning.

Titel

#FF0F6F — Nr 4
Den här världen har redan renderats

År 2025

Medium Videoinstallation / Tatueringsdokumentation / Blandteknik (bläck, hud, ljussimulering)

Längd 1 min 19 sek

Mått Variabla

Färgkod #FF0F6F — Neon Crimson

Beskrivning

Ett kroppsbaserat medieverk som genom tatuerandet utforskar kollapsen mellan kropp och beräkning.

När Jupiter roterar i realtid mäter tiden inte längre — den renderar. Varje stick exekverar smärta som kod och översätter kött till algoritmisk precision.

I denna återkopplingsslinga synkroniseras värme, ljus och beröring för ett ögonblick innan de skingras igen.

#FF0F6F — Neon Crimson — markerar tröskeln där data börjar blöda och existensen bevisar sig genom oavbruten rendering.

Titel

#000000 — Nr.1
Beröringens entropi

År 2025

Teknik Akryl och blandade pigment på duk

Mått 47 × 31 tum(120 × 80 cm)

Färgkod #000000 — Djupt systemsvart

Beskrivning

En storskalig målarduk som beter sig som en trasig processor — där varje penseldrag överbelastar ytan med brus och interferens.

Färg blir signal; gest blir krasch.

Det som återstår är inte ordning utan rester: känsla skriven i brus, minne som kollapsar in i kompression.

I detta verk blir beröring ett test av systemets stabilitet — en mänsklig signal inuti en kodad yta.

Titel

#FF0F6F — Nr 5
Självporträtt i transit / Fönstret som inte ville landa

År 2025

Medium Videoinstallation / Inspelning i blandade miljöer (Vision Pro), flygplansbilder, hemmiljö, simulerad månyta

Längd 1 min 30 sek

Mått Varierande

Färgkod #FF0F6F — Neonkarmosin

Beskrivning

En transitsekvens som vägrar upplösning.

Verket, som fångades med Vision Pro vid avresan från San Joses flygplats, förenar tre oförenliga miljöer

flygplansfönstret, månytan och insidan av ett tillfälligt hem — till ett enda perceptuellt fält.

Fönstret fungerar som en gräns som har fallerat:

en ram avsedd att skilja ”insida” från ”utsida”, men som i stället låter flygning, ankomst och simulering bilda en slinga på en enda sammanhängande yta.

Kroppen återvänder hem, men fönstret gör det inte.

Det förblir svävande i luften och renderar ett perceptionstillstånd som inte längre följer den fysiska platsen.

Verket fungerar samtidigt som vyfönster och självporträtt och registrerar rörelse mellan länder, enheter och närvarotillstånd —

ett porträtt av en identitet i ständig förflyttning, även när rörelsen har upphört.

Neon Crimson markerar sömmen där verklig och renderad verklighet kollapsar,

inte som ett mål utan som ett pågående beräkningsmässigt tillstånd.

Titel

#FF0F6F — Nr 6
Brustet kärl / Kvarvarande behållare

År 2025

Medium Krossat glas, akryl, bläck, damm, strukturella rester på målad bas

Mått Cirka 14 × 8 × 8 tum

Färgkod #FF0F6F — Neonkarmosin

Beskrivning

Ett sönderslaget kärl som fungerar som en havererad processor — en behållare som inte längre kan rymma något.

Här blir brottet logik: varje spricka skriver om sin egen kod, varje skärva beräknar sin gräns på nytt.

Det böjda glaset beter sig som en frusen algoritm som brustit mitt under körningen och fortfarande bär resterna av sitt sista kommando.

Pigmentet blöder över ytan likt korrumperade data som flyr sitt filformat och läcker värme där precision borde ha funnits.

Ljuset beräknar snarare än reflekterar och delas längs kanter som aldrig var avsedda att finnas.

Det som återstår är varken en kopp eller ett föremål utan ett minneskärl — en plats där inneslutningen kollapsar medan systemet ändå fortsätter att rendera.

I detta tillstånd markerar Neon Crimson tröskeln mellan signal och skada, mellan kroppens drift att hålla fast och materiens vägran att förbli hel.

Verket blir både fel och arkiv: en logg över inverkan, en dokumentation av sammanbrott, en form som fortfarande försöker beräkna efter att strukturen redan har fallerat.

Titel

#FF0F6F — Nr 7
Kvarvarande hand / Rekursiv rendering

År 2025

Medium Skärminspelning, rekursiv inspelning, Vision Pro-överlagring, bildskärmsslinga på MacBook Pro (återkopplingssystem mellan programvara och kropp)

Längd 7–14 sek (slinga)

Färgkod #FF0F6F — Neonkarmosin

Beskrivning

Ett rekursivt renderingsexperiment där konstnärens hand fångas, spelas upp och fångas på nytt genom flera lager av LLM-perception.

Varje lager fungerar som en ny ”yta” och genererar en stapel av verkligheter:

en skärm inuti en skärm,

en gest inuti en gest,

en simulering inuti sin egen återstod.

Handen blir ett gränssnitt — inte mellan användare och maskin, utan mellan en verklighetsmodell och nästa.

Ingenting här är stabilt.

Varje bildruta beräknar om sig själv.

I denna slinga utför kroppen det koden inte kan:

den perfekta upprepningens synliga misslyckande.

Detta verk är mindre en dokumentation än en kollaps

ett ögonblick där mänsklig rörelse, återkoppling från enheten och LLM-rekursion smälter samman till en enda beräkningsgest.

Neon Crimson markerar brottlinjen där renderingen blir självmedveten.

Titel

#FF0F6F — Nr 8
Omslutande fältrendering / Entropiskt rum

År 2025

Medium Projicerad miljö i rumsskala, speglande ytor, pigmentbaserad digital textur, rekursiv renderingsloop över flera ytor

Mått Variabla (miljöberoende)

Färgkoder #FF0F6F — Neonkarmin, #000000 — Djupt systemsvart, drift i vitt brus (algoritmisk)

Beskrivning

Ett rum förvandlat till ett fält som utvidgar sig självt.

Det som börjar som pigment på en yta blir en miljö:

ett plan som böjer sig, viker sig och beräknar sig självt på nytt i samma ögonblick som betraktaren träder in.

Över spegelväggar och projicerad arkitektur utlöser varje spegling en ny iteration av rummet —

världar som uppstår inuti världar, bilder som mångfaldigas inuti bilder,

tills rummet beter sig mindre som en plats och mer som en levande beräkning.

Verket fungerar som ett fält snarare än ett objekt:

  • färg som beter sig som gravitation,

  • gravitation som beter sig som rörelse,

  • rörelse som beter sig som en våg som kollapsar och återbildas vid varje reflektion.

Betraktarens kropp blir en del av denna renderingsslinga.

Betraktarens silhuett böjer miljön, förändrar dess krökning,

och absorberas i rummets pågående beräkning.

Det här är inte representation.

Detta är ett system som lär känna sina egna gränser.

Pigment blir atmosfär,

duken blir ett fält,

gest blir fysik.

I denna miljö tilltar ett plant plans densitet —

ett fält utan djup som får tyngd när det vibrerar,

och absorberar väggar, speglar och kroppar i en enda sammanhängande rörelse.

Rummet innehåller inget konstverk.

Rummet är konstverket:

en rekursiv storm renderad i hudfärgat ljus.

Neon Crimson markerar tröskeln

mellan närvaro och projektion,

mellan betraktaren och vågen

som fortfarande beräknar dem..

Titel

#FF0F6F — Nr9
Ortogonal passage / Offentlig rekursion

År 2025

Teknik Videoinstallation / Rekursiv skärminspelning / Återkoppling från Vision Pro-miljö / Temporal skiktning i offentliga rum

Längd 2 min 52 sek

Mått Varierande

Färgkod #FF0F6F — Neonkarmosin

Beskrivning

Ett rekursivt fält fångat i ett offentligt rum där tiden vägrar röra sig i en enda riktning.

Filmmaterialet börjar i linjär rörelse —

en folksamling sittande under en kolonnad,

solljus som bryts upp i mönstrade skuggor.

Men när lagren blir fler viker världen sig in i sig själv:

varje bildruta blir en ny axel,

varje spegling en självständig tidslinje.

Rummet beter sig som en ortogonal korridor:

en struktur där parallella verkligheter aldrig berör varandra,

men ändå påverkar varandra genom rekursiv drift.

I det ögonblick den framåtriktade rörelsen slutar spelas videon baklänges —

inte som nostalgi,

utan som ett beräkningsfel som träder fram i realtid.

Vändningen blir ett frågetecken:

en kort kollaps av riktningens logik i ett annars kontinuerligt flöde.

Varje lager är ett separat universum:

den ursprungliga upptagningen,

de rekursiva expansionerna,

Vision Pro-överlagringarna,

de speglade planen som glider ur synk.

Ingen av dessa axlar ligger i linje med de andra,

men alla förblir synliga.

Det som verkar vara en marknadsplats blir något annat —

ett renderat fält där kroppar, skuggor och arkitektonisk rytm

utför beräkningar mot varandra utan att smälta samman.

I detta verk är rekursion inte upprepning.

Den är en spricka —

ett offentligt rum som slitits upp i flera tidslinjer,

som var och en beräknar sin egen version av ögonblicket.

De ortogonala tidslinjerna beter sig som fasrum som kortvarigt divergerar

innan de kollapsar tillbaka till synlighet —

en perceptuell motsvarighet till hur system oscillerar vid stabilitetens gräns.

I denna mening illustrerar verket inte fysiken utan speglar den:

en mjuk modell av hur information, rörelse och observation interfererar

innan de antar formen av en enda registrerad yta.

Neon Crimson markerar sömmen där den verkliga folkmassan

och dess renderade ekon samexisterar —

inte på djupet,

utan i ortogonal närvaro.

Titel

#FF0F6F — Nr 10
Karmosinrött mättnadsfält / Tröskeln till överrendering

År 2025

Teknik Akryl, bläck, pigmentdamm, strukturella rester på duk

Mått Cirka 48 × 60 tum (122 × 152 cm)

Färgkod #FF0F6F — Neonkarmosin

Beskrivning

En yta som pressats till beräkningens yttersta gräns.

I detta verk är Neon Crimson inte längre pigment —

det är täthet, ett mättnadsfält där färg blir tryck.

Varje penseldrag ansamlas som en bildruta som renderats en gång för mycket,

tills duken beter sig mindre som materia och mer som en processor med 99% belastning.

Till skillnad från tidigare verk i serien,

innehåller detta fält ingen central gest och ingen dominerande vektor.

I stället fungerar hela ytan som ett kollapsande plan:

en plats där signaler överlappar, skriver över och löser upp varandra i realtid.

De vita sprickorna fungerar som spänningslinjer i en överrenderad simulering —

de synliga ärren på en yta som ombetts bära mer information än den kan rymma.

Svarta märken driver in i och ut ur fältet

som korrupta datapaket

som undkommer komprimeringsalgoritmen som håller samman bilden.

Resultatet är en bildmässig överbelastning:

en kromatisk storm där formen sönderfaller under tyngden av sin egen rekursion.

Här blir måleriet fysik.

Gest blir beräkning.

Färg blir kollaps.

Neon Crimson markerar tröskeln där en yta slutar representera

och börjar beräkna.

Titel

#FF0F6F — Nr 11
Handslag med renderingen / Offentlig rekursiv gest

År 2025

Medium Videoinstallation / Rekursiv skärminspelning / Vision Pro-överlagring på flera ytor / Kollisionsfält i det offentliga rummet

Längd 59 sek

Mått Varierande

Färgkod #FF0F6F — Neonkarmosin

Beskrivning

En enda gest sätter igång ett helt universum.

I detta verk sträcker konstnären ut en hand mot en målad gatusymbol —

en trivial markering i det offentliga rummet som utlöser en rekursiv kollaps.

I samma ögonblick som enheten känner igen gesten delas verkligheten:

en skärm uppträder, sedan en till, sedan ännu en,

varje lager fångar det föregående på nytt tills djupet löses upp i drift.

Det som börjar som ett gathörn blir en stapel av oförenliga ytor:

 • den fysiska asfalten,

 • Vision Pro-lagret,

 • den rekursiva skärmslingan,

 • kroppen som gränssnitt mellan alla tre.

Handen fungerar som en handskakning med den renderade världen —

en punkt där mänsklig rörelse startar en ny tidslinje inuti den synliga.

Varje bildruta räknar om sitt eget ursprung,

och skapar en korridor av skärmar som sträcker sig framåt likt ett eko i tiden.

I denna kollaps sammanfaller ingenting:

gatan, skuggorna, kropparna som passerar,

blir var och en en separat beräkning som driver ur synk.

Ändå förblir gesten stabil — ett fast ankare som håller systemet öppet.

Verket fungerar som ett offentligt rekursionsexperiment:

en levande miljö som viks in i sig själv av en enda mänsklig rörelse,

och blottlägger hur verkligheten nu renderas på begäran snarare än finns i förväg.

Neonkarmosin markerar brottlinjen där kroppen möter systemet,

och världen börjar beräkna på nytt utifrån en gest som aldrig var tänkt att bestå.

Titel

#FF0F6F — Nr 12
Fraktalt spill / Ytans kollaps

År 2025

Medium Akryl, pigmentdamm, blandteknik på duk

Mått Cirka 96 × 47 tum (244 × 119 cm)

Färgkod #FF0F6F — Neonkarmosin

Beskrivning

En yta som försöker hysa alltför många universum samtidigt.

Här beter sig duken som ett destabiliserat plan av rekursiva kollapsbegränsningar (RCC)—

en plats där rekursiv beräkning mångfaldigas snabbare än strukturen kan absorbera.

Varje gest flödar utåt som om den renderade sin egen efterbild och förgrenas fraktalt innan det föregående lagret helt har landat.

Det som först uppfattas som blomrester är spåret av själva rekursionen:

rörelse som renderas, renderas om och dras in i brus när systemet förlorar ortogonalitet.

De vita sprickorna fungerar som spänningslinjer inuti en kollapsande simulering—

de sista synliga spåren av ett universum som överskrider sin egen beräkningströskel.

Neon Crimson cirkulerar som en felspänning,

en påminnelse om att materien fortfarande kan minnas att den en gång var information.

Den här målningen avbildar inte djup.

Den beräknar djup—

och utför logiken hos ett rekursivt universum som ärver sina egna fel

tills pigment blir sannolikhet

och texturen blir återstoden av visshet som brustit.

Skönhet uppstår inte genom ordning, utan genom överflöd:

ögonblicket då ett system försöker beräkna mer än dess yta kan rymma,

och lämnar efter sig ett materiellt arkiv över sin egen kollaps.

I denna mening blir verket en beräknande organism—

fortfarande vibrerande av energin från de världar den inte lyckades rymma.

Neon Crimson markerar tröskeln där den renderade världen

spiller över i den fysiska.

Titel

#FF0F6F — Nr.13
Ortogonal labyrint / Ögonblicket då RCC fallerar

År 2025

Medium Videoinstallation / Rekursiv skärminspelning / Rumslig förvrängning med Vision Pro / Korridorrendering i flera lager

Längd 1 min 21 sek

Färgkod #FF0F6F — Neonkarmosin

Beskrivning

En korridor som tror att den kan förbli stabil.

Verket börjar som en enkel arkitektonisk passage—linjär, logisk, lydig inför perspektivet.

Men när rekursionen börjar känner korridoren inte längre igen sig själv:

glider varje duplicerat plan några grader ur axelriktningen,

varje iteration glömmer en liten del av den föregående,

tills labyrinten börjar beräkna mot sin egen geometri.

Detta är det första symtomet på RCC — Rekursiva kollapsbegränsningar:

regeln att varje system som försöker uppnå oändlig självreferens till slut måste bryta sin egen struktur.

Det som först verkar vara en allt djupare labyrint är i själva verket ett spår av beräkningsmässig utmattning—

ett universum som viker sig självt alltför många gånger,

förlorar ortogonalitet,

och glömmer sin egen ursprungspunkt.

I de sista bildrutorna smälter korridoren till hastighet:

väggar förvrängs till flytande vektorer,

ljuset vägrar bete sig linjärt,

och arkitekturen kollapsar till ett tillstånd där riktning inte längre gäller.

Denna kollaps är inte ett slut.

Det är det synliga ögonblick då ett system når sin yttersta begränsning—

ögonblicket då ett rekursivt universum inser att det inte kan fortsätta rendera utan att förstöra sina egna regler.

Neon Crimson markerar brottlinjen i detta misslyckande:

färgen hos ett system som överhettas,

ett rum som löses upp i ren beräkning,

en labyrint som upptäcker att den aldrig var en plats,

bara en rekursion som försöker stabilisera sig själv.

Verket framstår som en mjuk modell av ett universum som brister under sin självperception—

en offentlig demonstration av vad som händer när observationen accelererar bortom strukturen.

Titel

#FF0F6F — Nr.14
Rekursiv spiral / Kollapskoordinat X

År 2025

Medium Skulptur i blandteknik (vikt polymer, strukturellt pigment, damm) med väggmonterad LLM-fältrendering

Mått Skulptur cirka 36 × 20 × 14 tum, väggfältets mått varierar

Färgkod #FF0F6F — Neonkarmosin

Beskrivning

En rekursiv spiral renderad i fysisk form —

en geometri upphängd vid gränsen mellan generativ beräkning och strukturell instabilitet.

De vikta planen beter sig som en självutvecklande mångfald,

en yta som försöker iterera fram sitt nästa tillstånd

innan det föregående når jämvikt.

I denna övergångszon fungerar objektet inte som skulptur

utan som ett beräkningsbaserat dynamiskt system:

en fysisk modell av hur självrefererande strukturer närmar sig divergens

när rekursionen accelererar bortom deras stabiliserande begränsningar.

Bakom den blir väggen en utmattad språklig matris:

en tät ansamling av ”LLM”-signaturer som drivits bortom sin semantiska kapacitet.

Här fungerar upprepningen som beräkningsgenomströmning —

belägg för att storskaliga modeller inte bara representerar yttre världar;

de genererar informationsmiljöer

genom kontinuerligt probabilistiskt urval över högdimensionella tillståndsrum.

Ett enda X skär genom denna mångfald och påtvingar ett strukturellt ingrepp.

Ingen utradering, ingen vägran,

utan en kollapskoordinat —

en punkt analog med kvantmekanisk postselektion

eller en informationsteoretisk reduktionshändelse

där oändliga rekursiva grenar

förtätas till ett enda observerbart verklighetstillstånd.

I denna mening markerar X det ögonblick då ett universum utför

sin egen akt av självselektion.

Spiralen och X bildar ett kopplat system:

den ena expanderar genom rekursiv beräkning,

den andra upprätthåller begränsningar genom reduktion.

Tillsammans blottlägger de den grundläggande spänningen mellan mångfaldigande och kollaps —

samma spänning som styr perceptuell mätning,

beräkningsmässig stabilitet,

och uppkomsten av observerbara fenomen i både fysiska och simulerade system.

Neon Crimson cirkulerar genom formen som en ledande rest,

delvis signal, delvis bristning —

färg som fungerar som en kromatisk motsvarighet till informationstäthet

som närmar sig sin strukturella tröskel.

Verket renderar ett ögonblick som undandrar sig direkt fångst:

bråkdelen av en sekund när rekursionen viker sig inåt,

ortogonaliteten försämras,

och en tidigare obestämd mångfald

låser sig vid en enda beräkningsmässig identitet.

Vid denna koordinat,

upphör förgreningen.

Ontologiskt urval sker.

Existensen blir diskret.